"Idag är en sån dag då jag vill gömma mig under en filt och inte bry mig om världen runt om, utan bara finnas till för mig själv, mina tankar och mina familj. Men det verkar inte världen bry sig om. Världen fortsätter att snurra, helt oförstående för mina tankar och känslor.
Idag skulle min brorsdotter ha fyllt fem år. Jag var inte där på hennes födelsedag, men jag var med när hon somnade in bara två månader senare. Varje år detta datum vill jag blunda och bara minnas ängeln på månen, ge varma tankar till min familj och gråta en skvätt. Jag kan även säga vad jag har gjort detta datum varje år, för världen har alltid snurrat så fort då.
För ett år sedan detta datum arbetade jag i Malmö som innesäljare, och jag hade jobbat där i ca två månader. Jag trivdes inte speciellt bra på det jobbet, dels för att jag bodde långt från min man, dels för att sälj inte ligger i min natur. Denna dag tog min chef in mig på ett rum och frågade vad jag tyckte om jobbet, och frågade om jag mådde okej. Jag brast, jag inte mådde bra. Trodde att kanske chefen skulle förstå nu varför det inte hade gått så bra de senaste dagarna? Nej, chefen sa åt mig att det var ju självklart tråkigt, men att jag var tvungen att lämna alla mina känslor hemma när jag gick till jobbet... Det var då jag bestämde mig för att sluta. Jag ville inte ha ett sånt känslolöst yrke. Jag är inte så känslokall, jag måste få visa mina känslor, vare sig jag mår dåligt eller om jag mår bra.
Idag vill jag än en gång ha en dag för att minnas, och för att få visa mina känslor. Jag har en ledig dag idag, men jag har målare här hemma som inte bryr sig om att jag vill vara ensam. De har sitt jobb att utföra, i min lägenhet. Dessutom har jag samtal att ringa, mail att skriva och böcker att läsa. Dessutom ska jag jobba på gymmet och sedan gå på möte. Världen stannar inte enbart för att jag vill det."
När jag ändå försökte göra något den dagen fick jag bakslag. När jag började läsa veckans litteratur för min Psykologikurs handlade det om utvecklingspsykologi, och om att hantera sorg. Bland annat om hur det är naturligt att föräldrar ska dö innan sina barn, och den sorg som barn och vuxna har när man förlorar någon. Det blev för mycket för mig och jag har inte slagit upp böckerna igen än.
Det är jobbigt när hjärtat vill en sak, hjärnan en annan och omvärlden en tredje. Vad gör man då? Jag är kluven. En del av mig säger att det bara är att ta ett djupt andetag och hålla jämna steg. En annan del säger att det är okej att kliva åt sidan ett tag när det behövs. Så vad gjorde jag i veckan? Jag tog ett djupt andetag, men prioriterade och sökte stöd hos mina vänner då jag kunde andas ut igen. Jag jobbade, men tog efteråt en lång fika med en kompis. Lade studieböckerna åt sidan ett tag. Kokade kaffe till mig och målarna.
En vecka senare är det dags att hoppa på igen och hålla jämna steg med världen. Jag vet att allt runt mig fortsätter, och att det är så livet är. Jag är inte så "ego-centrerad" att jag tror att allt snurrar runt mig och att jag kan kontrollera det. Det jag kan göra är att kontrollera mig själv, och prioritera, och andas.
Det är viktigt att andas och att hitta en balans.
Kram! /mamma
SvaraRadera