Snart är Kina-projektet slut

Vi åker snart hem. Idag har vi varit i Kina i exakt sex veckor, och nu är det dags att börja packa och tänka på om vi köpt alla julklappar. Jag längtar hem, både till livet hemma och till julen.

Livet här i Nanjing är så annorlunda mot livet i Kalmar. Just nu bor vi i en stad som har lika många invånare som den totala befolkningen i Sverige. Det är höghus överallt, för att inte prata om människor. Hemma på landet i Kåremo har vi hästhagar runt om oss och fyra grannar.

Visst är det häftigt att ha gjort den här resan. Vi har utforskat staden med alla dess parker och sevärdigheter, de flesta har vi snubblat över när vi letat efter annat eller försökt ta genvägar. En helg var vi även till Sanghai och upplevde storstad på riktigt. Men även magsjuka, det hör ju till en asien-resa.

Kameran har varit en ständig följeslagare, vi har troligtvis tagit tusentals bilder. Efter en vecka insåg vi själva att vi behövde gallra bland våra bilder på en gång, och sedan gallra en gång till när vi kommer hem, för att det inte ska flera timmar att visa vår resa för familja och vänner. Frågan är om ens vi kommer att titta på alla ALLA bilder någon gång...

Hur häftigt det än är att ha gjort resan, så längtar jag hem. Hem till allt som fungerar, och då menar jag inte de små sakerna, utan de stora. Så som att kunna språket, att kunna läsa skyltar och innehållsförteckning, fungerande avloppssystem, vettiga trafikreglar och mat utan socker i. Så saknar jag familj och vänner.

Snart åker vi hem. Hem till julen, hem till de nära och kära.

Vi åker till Kina

Min man, Henrik, fick för en tid sedan förfrågan av sitt jobb om han ville åka till Kina och arbeta i några veckor. Hans första reaktion var nej, han kan inte lämna mig och sonen så länge. Sedan kom han på att om vi kunde följa med så kunde han ju åka. Varför inte tyckte jag, jag är ju ändå "ledig". Och så fick det bli! Nu åker vi till Kina nu på torsdag och kommer tillbaka i mitten av december.

Henrik ska undersöka möjligheterna att starta ett samarbete mellan Linnéuniversitetet och universitetet i Nanjing, och även vara testpilot hur det är att åka som familj. Det är ju en del att tänka på när man har ett litet barn med sig. Det dyker upp frågor hela tiden, som igår kväll när vi pratade om att någon från universitetet skulle möta oss på flygplatsen, vilket är jättesnällt, men har de bilbarnstol? Vi kräver ju även en viss standard på lägenheten där vi ska bo, och Henrik tänker inte jobba varje kväll osv. Lite annorlunda är det att åka med familj än att åka själv. Vi har till och med varit med i ett par tidningar som tyckt vår resa var intressant nyhet.

Samtidigt så går jag kursen på Berghs, och jag kan bara hoppas att vi har internet i alla fall då och då. Dessutom hoppas jag att plattformen vi jobbar med inte är censurerad i Kina.. Det ska bli roligt att få inspireras av en helt annan miljö när jag läser kursen!

Jag har läst några kurser inom interkulturell kommunikation, och tycker det är väldigt intressant med olika kulturer och kulturkrockar. Därför ska det här bli spännande, jag har inte varit i en så totalt annorlunda kultur mot vår innan. Spanien eller Frankrike är ju relativt lik Sverige om man jämför. Bara det med språket kommer ju att bli en utmaning.

Det ska bli spännande det här! Jag ska rapportera så gott jag kan.

Kort info om Nanjing

Men snälla... produktplacering igen.

Sitter och tittar på "Dessertmästarna" på Kanal5, och blir lite trött! Jag gillar programmet, vem gillar inte program om socker, men ikväll tycker jag att produktionen gjort bort sig lite. Hela avsnittet känns som en lång reklam för musikalen "Flashdance". Deltagarna går på musikalen, och sedan ska de laga mängder av små "80-tals-dessert-tapas" att bjuda på vid en föreställning. Under tiden de bakar spelas musiken från musikalen, högt, lite då och då. Sedan står de tävlande inne på teatern och delar ut desserterna, kameran sveper över lokalerna, någon affisch syns i närbild och det hela avslutas med neonskylten "China"...

Det är ju riktigt smart drag av Chinateatern. De har fått ungefär en halvtimmes reklamfilm på bästa sändningstid. De borde verkligen vara nöjda. Kritiken är riktad mot produktionen på Kanal5, och deras plumpa försök att göra detta till en utmaning, och inte till en reklamfilm. Vet inte riktigt hur många gånger ordet "Flashdance" och "80-tal" nämns, där domarna står för ca 95% av gångerna. Min känsla är att Chinateatern har gett en lista vad de vill ha med, ("Musiken ska spelas i XX sekunder, ni ska säga Flashdance XX gånger, vi vill att skylten ska synas..." osv) och Kanal5 har lagt in det och checkat av. Undrar vad de betalat för detta.

Programmet avslutas med ett P i vänstra hörnet, som i Produktplacering, som jag skrivit om innan. En intressant fråga är om det går att göra produktplacering smidigt. Det bästa är ju om jag som konsument inte alls tänker på vad det är för produkt/märke som används i programmet, men där mitt undermedvetna registrerar det och kommer ihåg det nästa gång jag handlar.

Här kommer lite psykologi in i bilden, och om hur jag vill positionera mig själv. Om jag ser mina "idoler" använda en produkt så höjs värdet på den produkten enligt mig, eller så kanske jag vill ha samma stil som min förebild och köper jeans av samma märke som hen har. Kanske vill jag bli en dessertmästare och tror att om jag går på musikalen så blir jag bättre på att baka.

Jaha, förutom kritiken verkar ju också detta inlägg vara sponsrat av Chinateatern.. (Det är det inte. Inte bilden nedanför heller.)

Lyssna och dyka in i andras tankar

När lilla sonen ska sova sin förmiddagstur brukar jag passa på att ta en långpromenad med honom i vagnen. Han sover gott och jag får röra på mig. Under promenaderna brukar jag lyssna på Sommar&Vinter i P1, ett alldeles underbart program enligt mig.

Sommar&Vinter i P1 har varje dag, under sommar och vinter, en värd som under ca 1,5 timme får prata om det de vill. Jag tycker att det är spännande att få dyka in i någons tankar och liv, och se deras sida av saken. Denna sommar har jag lyssnat på många personer som jag inte kände till sedan innan. Det har varit personer som kanske inte är så kända, men stora inom sin bransch. Så som musikern Gunhild Carling som tog med mig på en jazzresa, eller Mette Rode Sundström som är VD för Lauritz. Inte visste jag vem Felix "PewDiePie" Kjellberg var innan, inte heller fotografen Jeppe Wikström. Jag har fått en helt annan bild av till exempel Bea Szenfeld och av Karin "Kakan" Hermansson. Sedan måste jag ju nämna Jason "Timbuktu" Diakités otroligt starka prat om rasism. Ett axplock av det jag lyssnat på.

Härom dagen lyssnade jag på Bodil Jönsson, vilket var ett vinterprat från 2013. Bodil är fysiker, professor och författare. Jag känner till henne genom hennes bok "10 tankar om tid", som jag fick låna av min mamma för flera år sedan. Bodil är en väldigt klok kvinna, som det är underbart att lyssna på. I det här programmet pratade Bodil om det underbara i att bli äldre, hur mycket bättre det är att bli äldre idag jämfört med förr, och om att bygga på sina årsringar. Orden la sig som bomull runt min hjärna och ju mer jag lyssnade desto mer såg jag fram emot att bli äldre.

Jag har en lista på personer som jag ser fram emot att lyssna på under mina promenader i höst. Personer som jag är nyfikna på, tycker är roliga eller inte har en aning om vilka de är eller vad de gör. Och snart kommer ju vinterpratarna igen! 

!

Efter en hel del funderande bestämde jag mig. Jag ska börja läsa igen! Imorgon börjar jag en online-kurs på Berghs. Mina förväntningar är höga, eftersom reklamskolan har ett väldigt starkt rykte att vara bra. Bäst i världen faktiskt.

Det är Grafisk Design jag ska läsa. Efter att ha jobbat lite med det på förra jobbet och hjälpt lite vänner förstår jag att det är detta jag vill jobba med. Jag vill syssla med färg och form, leka med bilder och ta fram varumärken. Att få vara kreativ, se visuell helhet och gå in på detaljer, något roligare kan jag inte tänka mig. 

Nu är det dags att jag lär mig program m.m. från grunden. Sedan får jag se vad mer jag behöver, och vilka delar det är jag vill gotta in mig i. 

Det här ska bli så kul! 

Yoga för fred

Igår var Internationella Fredsdagen. Troligtvis inget du tänkte speciellt mycket på. Visste du att Sverige har haft fred i 200 år i år? Troligtvis inget du reflekterat över heller, inget som riktigt har firats. Sverige är faktiskt det land som haft fred längst i världen. 

För oss i Sverige som är uppväxta med det är fred naturligt. Det är inget vi tänker på och vi tar det för givet. Tyvärr ser det inte ut så i resten av världen. I själva verket har det aldrig varit så många stora katastrofer i världen som pågått samtidigt som just nu. 

Igår ledde jag och Sandra en donationsklass, "Yoga mala för fred". Tillsammans gjorde vi 108 solhälsningar (108 står för Enheten, Tomheten och Oändligheten), där vi donerade vår lön, deltagarna valfri summa, och skänkte till unicef. Om du önskar att hjälpa så kan du klicka på länken nedan. 

Länk till att hjälpa

Idag tänker jag mycket på meningen med klassen, jag känner att jag har svårt att släppa det. (Kanske för att träningsvärken påminner mig för varje rörelse jag gör.) Yoga har ju en tendens att öppna upp och få tankar och känslor att bubbla upp. 

Ikväll, just som jag står i köket och städar undan efter den goda familjemiddagen, ringer det i min mobil. Det är Läkare utan gränser som tackar för att jag är månadsgivare, bidrag som hjälper. Men de undrar om jag har möjlighet att höja månadsbidraget. Min första tanke är nej, jag är föräldraledig och tänker att jag ska donera mer när jag börjar jobba igen. Snabbt tänker jag om. Jag har det otroligt bra. Vi har fred, inga stora katastrofer, jag och min familj har god hälsa och vi har nyss ätit oss mätta på varm mat. Jag höjer med en fika, vilket känns väldigt futtigt när jag säger det. Kvinnan i luren är tacksam för varje krona. 

LÄKARE UTAN GRÄNSER

Tänk om kvinnan som ringde visste vilken tajming hon hade. Hon hade kunnat få mig att donera hur mycket som helst. Nu sitter jag och känner att jag måste göra något mer. Därför detta inlägg, vilket jag hoppas kan få dig att fundera också. Även om du inte donerar något hoppas jag att du kan skänka en tanke till hur bra du har det som har fred. 

Namaste

En kväll i parken

En varm kväll för några veckor sedan lekte jag och min vän Sandra i stadsparken. Sandra är en grym yogi och en vacker kvinna inifrån och ut, och jag fick lov att använda henne som modell för att fota. Vi hade lite planer innan vart vi kunde ta bilderna, men det visade sig inte funka alls. Däremot hittade jag små kryp-in här och där, där ljuset låg fint, och det blev de bästa bilderna enligt mig. När solen gått ner var vi trötta och nöjda båda två. Här kommer lite smakprov.

Sedan 

Jobba och leva

En vän frågade mig för ett år sedan vad jag vill göra om tio år. "Jag vill vara lycklig och ha det gott", svarade jag. För mig handlar det inte så mycket om att jag måste ha just det jobbet eller ha en viss summa i lön. Jag vill må bra, och att min familj mår bra. Sedan kanske jag får det genom att ha ett roligt jobb och en bra lön, men jag vill jobba för att kunna leva, inte leva för att jobba.

Min vän ser framför sig hur hon driver sitt företag och har en väldigt klar bild framför sig. För henne är det helt rätt, och hon kan måla upp den så bra att jag också ser det framför mig. Och hon kommer att ta sig dit, det är jag helt övertygad om. Hon är grym. Hon har nog lite mer svårt att se min bild, eftersom den är en känsla. Det är lite svårare att beskriva.

Det som är bra med att kunna måla upp en bild är att det blir så mycket klarare. Eftersom jag tror på tankens kraft så tror jag att det blir lättare att nå sitt mål om man ser det framför sig. Allra bäst tror jag det är att rita upp det hela på ett papper eller en tavla, och titta på det då och då. Men hur ritar man upp en känsla? Göra en smile och ett hjärta..? Ja, varför inte.

Jag vill jobba för att kunna leva, inte leva för att jobba.

En svensk sommar

Just nu har jag med mig kameran vart jag än går. Det gäller ju att ha med kameran och passa på att ta kort när tillfällen ges. Det går inte att få en katt att ligga stilla och se sådär mysig ut genom att säga till. Min vän Lotta tog jag så många bilder på så att hon blev generad tillslut och gick iväg. Just då skrattade hon till. Ibland handlar det bara om att vänta. 

Findus vilar på en varm stentrappa

Fiskelyckan var stor

Timmernabben

Seglarskor

Lotta en sommarkväll

Glad Lotta

Solnedgång bakom udden

Magisk solnedgång

Detta med loggor och fantasi

När Elgiganten lanserade sin nya logga hajjade jag till. Först och främst tyckte jag inte alls att det passade för butiken. Varför har de en "play"-symbol? Sedan kom funderingarna om likhet med andra företag. Likheten med SVT Play är omdiskuterad sedan start, så som Vings nya logga. 

I en artikel i Aftonbladet säger Jessica Wallin, kommunikationsrådgivare på Elgiganten, att de tänkte på den matematiska formeln för "större", något som ska spegla deras vision. De såg även likheten med SVT Play men valde att fortsätta, eftersom det var olika branscher. Och för att det är så svårt att vara unik med loggor. Jobbet tog ändå ett och ett halvt år. 

Visst, det är svårt att ta fram en ny logga, men ärligt talat, om man ser likheten själv med ett stort välkänt varumärke, kan man inte komma på något nytt då? Det är samma symbol, samma färg, samma "text + symbol". Vart finns fantasin?

Bild från Aftonbladet, montage

För att återkomma till Ving så kommer jag ihåg att jag verkligen gillade loggan när de lanserade sitt nya varumärke. Det var ett hjärta, men även ett V, som ser ut som en varm solnedgång. "The sunny heart" kallas den. Så enkelt men slående. Helt ärligt tänkte jag inte på att det liknade SVT Play. Men det gjorde andra såklart, speciellt tidningarna. I en artikel i Dagens Media säger Magdalena Öhrn, informationschef på Ving, att de såg det efteråt men tycker inte att de är så lika. Hon poängterar också att det finns många företag som har lika loggor; "Titta på Vattenfall och Pepsi som båda har någon slags cirkel. Manpower och Ericsson är ett annat exempel."

Och i det fallet är jag beredd att hålla med. Det är likt, men ändå inte. I samma artikel i Dagens Media som ovan, säger SVT:s chef för SVT:s digitala utbud, Lena Glaser, att hon kan se det negativt att Ving kanske försöker rida på deras våg, eller positivt som smicker. Hon säger i artikeln "Men SVT Play är en stor succé som är väldigt folkligt förankrad. Därför kan det finnas skäl att tro att även Ving hoppas på en association. Att även de vill vara populära och folkliga och att vi har ett etablerat uttryck som andra vill kopiera."

Googla på ordet "play" så kommer den klassiska triangeln upp. Jag har inte tänkt på det innan, men det fallna V som SVT Play har verkar ganska unikt för dom. Det kanske är en stor succé. 
DÅ ser jag det. Dagens media har tagit V:et till sin "DMPLAY". Någon mer som ser det komiska? ;-) 

Kanske är det svårt att komma på något nytt, och väldigt enkelt att "inspireras" av andra. Jag har själv tagit fram en ny logga, en hel grafisk profil faktiskt, till mitt förra jobb. Jag var även med i den varumärkesgrupp som var med och tog fram Linnéuniversitetets hela profil (eller ja, designbyrån gjorde väl det mesta). Min lilla erfarenhet säger att med fantasi, marknadsundersökningar och lite mer fantasi så går det att göra något nytt och unikt också. 

Att fotografera mera

Jag har alltid tyckt om att fotografera. De första foton som jag vet att jag tagit själv är på mina klasskamrater när vi gick i fyran. Det är knappt att man ser vad det föreställer, eftersom bilderna togs utan blixt i ett mörkt rum, men bilderna är roliga att ha!

När jag fyllde år senast fick jag en bok av mina vänner som heter "Med fotografens ögon", som går igenom bildkompositionens grunder väldigt bra. Jag har inte läst hela än, men det jag har läst har varit lärorikt! Sedan tror jag att det är som meditation, man måste bara göra det för att lära sig! Fota i massor.

När jag sedan har tid och råd ska jag ta några riktiga fotokurser. För det skulle vara roligt att jobba med bilder. Inte som fotograf, men att det är en del av arbetet. Som att ta bilder till företagets hemsida, eller kanske till enklare broschyrer. Sedan vill jag även efterbehandla bilderna, det är också roligt, och det har jag ju arbetat en del med redan.

Men men, om det enda jag får ta bilder på är mina vänner och barn så är inte det så illa det heller. :-)

Jag var nog inte redo

Jag sökte inget jobb. Hur intressant det än var så var jag inte redo. Hade jag sökt och fått det skulle jag ha börjat jobba efter påsk, alltså väldigt snart. Nej, det går inte. Eller, så klart det skulle gå. Jag vill inte. Jag är inte redo.

Jag njuter verkligen av att vara hemma med min son. Vi har våra rutiner och aktiviteter. Bäst är ändå att bara se hur han utvecklas, varje dag.

Men det är ett hårt jobb. Som med alla jobb så utvecklas jag, men har samtidigt nytta av de arbeten jag haft innan. Eftersom jag har varit servitris i många år klarar jag av att göra det mesta med en hand, och att bära mycket med en hand, balansera. Det är väldigt nyttigt när man har en sjukilos-kille på andra armen. På Studentkåren lärde jag mig vad stress innebar och att kunna delegera, nu måste jag verkligen prioritera, men tar även hjälp av folk när det behövs. Jag har även blivit duktig på att göra flera saker samtidigt, att lyssna samtidigt som jag tar hand om något annat.

Av min yoga och intruktörsjobbet har jag lärt mig att vara i nuet, mindfulness. Det hade jag stor nytta av när sonen bestämde sig för att titta ut alldeles för tidigt. Och jag njuter av varje dag som jag får ta hand om honom.

Så än är jag inte redo att börja jobba, jag njuter alldeles för mycket. 

Skriver jobbansökan

Vänta nu. Vad hände här? Helt plötsligt sitter jag och söker jobb! Inte för att jag behöver börja jobba, lillkillen är inte så gammal än, utan för att jag hittat så intressanta jobb. Och söka kan man ju alltid göra...

Henrik är gladeligen föräldraledig. Vi har alltid sagt att vi ska dela på "ledigheten" så jämnt som möjligt, men fram tills nu har det sett ut som att jag skulle vara hemma längre. Kanske är det han som får vara det. Nu när jag har hittat jobb som verkar passa mig perfekt så måste jag söka, det andra ordnar sig. 

Konsten att inte vara negativ/att vara positiv

För några år sedan när jag precis börjat jobba som servitris på Byttan fick vi en föreläsning av Maria Kehagia. Hon jobbar som coach inom positivt tänkande. Något som verkligen fastnade hos mig var när hon belyste hur ofta vi använder negativa ord. Det var mycket smart av arbetsgivaren att börja sommaren med den föreläsningen. Dels var vi som arbetade tillsammans mycket mer positiva mot varandra, dels sålde vi säkert mer! Vad tror du säljer mest, frågan "Ni vill inte ha något mer" eller "Vill ni ha kaffe efter maten"?

Och det tankesättet vill jag fortsätta med, även efter jag slutat som servitris. Sedan den föreläsningen har jag vägt mina ord så gott det går. Varför skriva "inte vara negativ", när man kan skriva "vara positiv"? Många har även en ovana att till exempel säga att maten "inte var dum". Visst låter det bättre med "det var gott"? Man menar ju samma sak.

Det är samma sak med att tacka när någon säger något snällt. Enligt mig är det roligare för alla om man på kommentaren "Vad fin du är idag" säger "Tack, vad snällt", istället för "näe, jag är ju så trött". "Tack" räcker.

Jag tror på att vara positiv, att ta fram det som är positivt i så stor utsträckning som möjligt.

Tack.

2013 blev helt plötsligt 2014

2013 - året då det hände grejer! Året gav mig jobb, hus på landet och en son. Inte så illa. Året som gått är jag väldigt tacksam för. 

För att blicka tillbaka så skrev jag tre nyårsmål för 2013. De var:

- Jag ska yoga mer (Göra det till en vardaglig rutin, inte bara när jag har tid) 

- Jag ska utvecklas på mitt jobb (Riktning är inte så klart, men alla förutsättningar finns) 

- Jag ska flytta till hus (Ett som ligger närmare mitt jobb, men fortfarande nära Kalmar)

Hur det gick?

Jo, yogan gick väl sådär, jag jobbar fortfarande på det kan man säga. Men jag gick i alla fall en vidareutbildning inom Viryayoga, och jag mediterade väldigt mycket under året. 

Mycket hände på jobbet, men jag ska ärligt säga att det inte riktigt var vad jag hade föreställt mig från början. Som på alla jobb så lärde jag mig mycket, det fanns mycket tid till egenutbildning. På ett sätt utvecklades jag, för jag är nu mer säker på vad jag vill göra, och jag fick smaka på det under detta år. Bland annat har jag tagit fram en grafisk profil, gjort en hemsida, och förstått att jag måste gå någon typ av fotokurs. Där emot tror jag inte att jag kommer att gå tillbaka till det jobbet efter min föräldraledighet.

Det jag verkligen fixade var huset! Vi bor nu i ett hur på landet som var närmare jobbet, men fortfarande nära Kalmar. Och vi trivs! Älskar vårt lilla gamla hus med hästhagar utanför fönstret. 

2014 års tre-i-topp:
- Familjen
- Nytt jobb
- Nya färdigheter

Ja, jag tror vi kör på det utan närmare presentation. Det finns lite projekt på gång som kan bli roliga och intressanta. Dom hoppas jag kunna skriva om längre fram. Men är det något som detta är har lärt mig så är det att man kan planera, men det kan även bli helt annorlunda än tänkt. Dock för det mesta väldigt bra. 

Gott Nytt!