När världen inte vill stanna upp

Denna vecka har jag inte varit så där effektiv som jag skulle vilja ha varit, eller skulle ha behövt vara. I måndags skrev jag inlägget nedan, men orkade inte publicera det. En vecka senare är jag starkare och kan fortsätta skriva på det, och orkar visa dessa känslor;

"Idag är en sån dag då jag vill gömma mig under en filt och inte bry mig om världen runt om, utan bara finnas till för mig själv, mina tankar och mina familj. Men det verkar inte världen bry sig om. Världen fortsätter att snurra, helt oförstående för mina tankar och känslor.

Idag skulle min brorsdotter ha fyllt fem år. Jag var inte där på hennes födelsedag, men jag var med när hon somnade in bara två månader senare. Varje år detta datum vill jag blunda och bara minnas ängeln på månen, ge varma tankar till min familj och gråta en skvätt. Jag kan även säga vad jag har gjort detta datum varje år, för världen har alltid snurrat så fort då.

För ett år sedan detta datum arbetade jag i Malmö som innesäljare, och jag hade jobbat där i ca två månader. Jag trivdes inte speciellt bra på det jobbet, dels för att jag bodde långt från min man, dels för att sälj inte ligger i min natur. Denna dag tog min chef in mig på ett rum och frågade vad jag tyckte om jobbet, och frågade om jag mådde okej. Jag brast, jag inte mådde bra. Trodde att kanske chefen skulle förstå nu varför det inte hade gått så bra de senaste dagarna? Nej, chefen sa åt mig att det var ju självklart tråkigt, men att jag var tvungen att lämna alla mina känslor hemma när jag gick till jobbet... Det var då jag bestämde mig för att sluta. Jag ville inte ha ett sånt känslolöst yrke. Jag är inte så känslokall, jag måste få visa mina känslor, vare sig jag mår dåligt eller om jag mår bra.

Idag vill jag än en gång ha en dag för att minnas, och för att få visa mina känslor. Jag har en ledig dag idag, men jag har målare här hemma som inte bryr sig om att jag vill vara ensam. De har sitt jobb att utföra, i min lägenhet. Dessutom har jag samtal att ringa, mail att skriva och böcker att läsa. Dessutom ska jag jobba på gymmet och sedan gå på möte. Världen stannar inte enbart för att jag vill det."

När jag ändå försökte göra något den dagen fick jag bakslag. När jag började läsa veckans litteratur för min Psykologikurs handlade det om utvecklingspsykologi, och om att hantera sorg. Bland annat om hur det är naturligt att föräldrar ska dö innan sina barn, och den sorg som barn och vuxna har när man förlorar någon. Det blev för mycket för mig och jag har inte slagit upp böckerna igen än.

Det är jobbigt när hjärtat vill en sak, hjärnan en annan och omvärlden en tredje. Vad gör man då? Jag är kluven. En del av mig säger att det bara är att ta ett djupt andetag och hålla jämna steg. En annan del säger att det är okej att kliva åt sidan ett tag när det behövs. Så vad gjorde jag i veckan? Jag tog ett djupt andetag, men prioriterade och sökte stöd hos mina vänner då jag kunde andas ut igen. Jag jobbade, men tog efteråt en lång fika med en kompis. Lade studieböckerna åt sidan ett tag. Kokade kaffe till mig och målarna.

En vecka senare är det dags att hoppa på igen och hålla jämna steg med världen. Jag vet att allt runt mig fortsätter, och att det är så livet är. Jag är inte så "ego-centrerad" att jag tror att allt snurrar runt mig och att jag kan kontrollera det. Det jag kan göra är att kontrollera mig själv, och prioritera, och andas.

Det är viktigt att andas och att hitta en balans. 

Dagens barn i framtidens internet

För en månad sedan satt jag på mitt favoritcafé Kullzénska och läste en artikel genom min iPhone. Eftersom jag fick många tankar om det skrev jag ner det direkt i mina anteckningsbok. Här kommer det digitalt, men det är ordagrant hur jag skrev, nedan kommer längre och tydligare utläggning. Jag vet ju hur jag tänkte när jag skrev det. ;-)

"Artikeln handlar om att barn idag finns på internet redan innan de är födda, medan deras föräldrar funnits där 10-15 år. Det visar på förändring. Och frågan är vad detta göra, för dagens barn, i framtiden?
Mina tankar går vidare till att tanka att alla kommer veta allt om alla om man vill.
Tänk vad mycket en arbetsgivare kan få reda på. Finns redan internet-tjänsten "hitta personer"? Som Google, men som tar reda på allt om personer bara.
Man skulle inte ha några hemligheter.  
"Vill du ha reda på mer om din nya pojkvän? Kolla på People!"
Det sker så mycket hela tiden. Lite skrämmande, lite nyfiken."

Ikväll läste jag artikeln igen, eftersom jag inte riktigt kom ihåg vad som stod. Du kan läsa ett blogginlägg om det här, samt gå vidare därifrån och läsa artiklar. Det handlar om att AVG har gjort en stor undersökning som visar på de flesta barn finns idag på internet. I Europa idag finns 13-15% av alla barn på nätet redan innan de föds, genom att deras föräldrar lägger ut bilder på fostret. Sedan finns 73% av "alla" barn på nätet innan de är två år fyllda, genom bilder på "ett socialt nätverk". En del barn har även egna profilsidor.. Medan barnens föräldrar har "internetavtryck" som sträcker sig bara 10-15 år tillbaka. Alla dessa siffror är högre i USA.


En annan artikel, om undersökning gjord av Common Sense Media, skriver om att föräldrar är oroliga för sina barns privatliv online. Föräldrarna tycker dock att det är skolans sak att lära barnen hur man skyddar sin identitet på nätet, andra tycker det är föräldrarnas roll också. Själv tycker barnen att deras vänner lägger ut för mycket info om sig själva.


När man läser detta tycker jag inte mina tankar på cafét verkar så konstiga. Vi tycker det finns mycket info om oss på nätet idag, men tänk då på hur det är om 15 år. Jag började använda Internet för ca 15 år sedan, och såå mycket har hänt sedan dess, undrar vad dubbla tiden gör.

För att vända på detta. Jag tycker det är underbart att mina nära och kära lägger ut bilder och skriver om sina familjer på bloggar och andra sociala medier. Jag bor alldeles för långt bort från dom för att kunna följa barnens uppväxt på annat sätt. Om bilderna inte fanns på nätet skulle jag aldrig få se dom. Är detta vad det kallas att äta kakan och vilja ha kvar den?

Hur som så kanske vi alla ska tänka lite på vilka tycker av bilder vi lägger upp, och hur mycket info vi skriver egentligen. Eller gör som en familjemedlem, och sätt lösenord på bloggen och ge till de du vill, så inte alla i hela världen kan följa den. Som artikeln skriver, det finns sätt att skydda sig, vi är dåliga på att utnyttja det bara.


Ps. Jag dömer ingen genom detta inlägg!

Resultat

Denna vecka har jag haft många pass på gymmet, totalt blir det 6,5 timme på 5 dagar. Det bästa är att jag tycker det är så kul! Denna vecka har jag fått extra mycket energi från deltagarna, då de har varit nöjda med passen och berättat om sina underbara resultat.

Ett pass i veckan har jag för reumatiker i Easy Line. De har ont i kroppen, vissa mer än andra, och det är väldigt olika från dag till dag hur de mår. För det första beundrar jag dom att de kommer på passen, fast de har ont i benen eller handleden, de vill ändå vara med för de vet att det blir bättre i längden av träningen. Denna vecka berättade en kvinna att hon var så glad, för nu kunde hon gå i trappor som vanligt! Det kunde hon inte innan, hon har haft jättesvårt med att gå i trappor. Det var flera som fyllde i att de kunde göra rörelser, för många vardagliga rutiner, nu som de inte orkat innan. De märker resultat!

Idag berättade en annan kvinna, på ett av mina "vanliga" pass, hur stark hon blivit. Hon är någonstans 60+, och innan hade hon gått med rullator och haft en trehjulig cykel, och inte alls mått bra. Sedan bestämde hon sig, började träna, och nu kan hon köra sitt barnbarn bak på sin (tvåhjuliga) cykel! Jag ser varje vecka hur hon blir starkare och starkare, samt smalare. Och hon känner det absolut.
På samma pass frågade en kvinna mig när jag hade pass, för hon ville gå igen. Så sa hon att hon tyckte jag var så duktig. Det värmde. :-)

I början av veckan fick jag hoppa in och ha ett BodyBalance pass istället för Qigong, vilket inte är riktigt samma sak. Det kom en kvinna på passet som sa innan det började "Är det inte qigong? Jag hatar BodyBalance!". Det är inte direkt kul att börja en klass så. Hon blev dessutom den enda deltagaren på passset. Så vi ändrade lite, jag frågade vad hon ville göra och vi hade lite Thai Chi, lite yoga och mest avslappning/meditation. Efteråt gick hon därifrån riktigt nöjd och hon sa att det var precis detta hon behövde. Då blev jag stolt över mig själv, från att ha vänt en kvinna som var riktigt sur när vi började, till att vara nöjd när hon gick.

Alla dessa deltagare värmer mitt hjärta och ger mig styrka, inte bara på passen utan alltid.
Ikväll ska jag ha sista passet för denna vecka. Jag ser fram emot det, det ska bli riktigt skönt. Dessutom är det i "after-work"-anda då jag bjuder på té och frukt.