Det är det här med Jantelagen. De 10 budorden som säger att man inte ska tro att man är bättre än någon annan. Och jag tror inte att jag är bättre än någon, tvärt om. Jag fascineras av folk som är duktiga på det de gör, och tror på totalt omvänd jantelag. Alla är bäst!
Jag tycker det är jobbigt när något positivt händer mig själv, för jag är glad att det för en gångs skull händer något roligt för mig. Det gör mig stolt över mig själv. Jag tycker att jag kan få "skryta" med det, men jag vet så väl att det kan (och gör) sticka i andras ögon. Så det är jobbigt för att jag vill berätta för folk, men jag vågar inte.
När jag fick det nuvarande jobbet var det smått jobbigt att berätta för mina dåvarande kollegor att jag skulle byta avdelning. Folk undrade hur jag fått jobbet, varför jag fick det osv. Sanningen var att jag ville byta, jag sökte aktivt och visade intresse. Så det är inte så konstigt att jag fick nytt jobb, eftersom jag ville. Idag skulle jag säga till mina nuvarande kollegor att jag fått en viss uppgift. Inget för att jag är bättre på något sätt, utan åter igen för att jag visade intresse. Men hur säger man det utan att vara mallig?
Varför har vi så svårt att vara glada för oss själva? Och säga det utan att skämmas? Jag menar, det är inte ofta man får något utan att förtjäna det på ett eller annat sätt. Det är för att man strävar, visar intresse, vill, kan. Så varför kan inte belöningen för den strävan vara att få skryta med det?
Man måste vara så jvla ödmjuk hela tiden.
Det kanske inte är så yogiskt av mig heller. Men det är som jag säger, jag tycker att alla är bäst, så varför kan inte jag få vara det också?
Så istället för jantelagen tycker jag vi hurrar för jamtelagen! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar